Uppsatsförslag: The Anthropology of Skrivkramp

Någonting som tämligen många som arbetar med text råkar ut för är skrivkramp. Har jag hört. Mindre än tusen ord kvar på första utkastet till en vettig analys, och nu står det stilla. Igen. 

Är skrivkramp också någon form av smärta?

Lashmarks. Cigaretteburns. Cumstains. Lipstick traces. Rehab. Therapy. I collapse. Breakdown. Sexdrive. Transform. Anti-lifeform.

Morgonens 500 har gått till att motivera min metod för datainsamling. Eftersom smärta är unikt och universellt i samma sekund så måste jag brottas lite med att dels är fältet så stort att den enskildes uppfattning blir menlöst; alla känner smärta, samtidigt som det är totalt subjektivt och baserat på kulturellt inlärda kategorier, hur vi pratar kring smärta och vilka ord vi använder bygger vår världsbild och personliga erfarenheter vilket gör det till en totalt individuell upplevelse och således lätt bara blir navelskådande eller användbart för enbart individen.

Det ger mig möjligheten att å ena sidan inte behöva gallra så mycket bland mina informanter, sålänge de tillhör en eller flera av kategorierna 'piercad', 'tatuerad', 'erfarenhet av träning', 'erfarenhet av självskadebeteende som inkluderar planerad smärta' eller 'erfarenhet som inkluderar planerad smärta i samband med sex', samt är boende i Sverige så är de dugliga som informanter. Jag har valt att exkludera informanter som varit med under tiden jag spånat kring frågeställningen och uppsatsen för att de inte ska vara färgade av mina tankar kring ämnet, men utöver det så har jag kunnat välja bekanta människor som informanter: De de upplever och deras tankar kring det här är så individuellt att deras relation till mig blir en så meningslös sak när det kommer till ämnet att jag inte behöver oroas för riskerna av datakorrumpering på samma sätt som om jag skulle börja göra undersökningar i mina föräldrars sexliv via intervju t ex.
För att ytterligare undvika datakorrumpering så har jag dock valt att göra min etnografi på ett så diverst vis som möjligt inom ramarna för semi-strukturerade intervjuer. Jag har valt att samla in data både online och offline, under formella och informella diskussioner. Nedan följer de metoder jag valt, och varför.

- En chatt öppnar för direktrespons och mer flytande diskussioner, vilket skapar möjligheten för spontana elaboreringar.
- En mailkonversation öppnar för en längre reflektionstid och en större möjlighet för informanten att nyansera sig om informanten så önskar.
- Ett planerat möte med en grupp med en öppen diskussion kring nyckelord och frågor skapar en möjlighet för mig som antropolog att låta informanterna själva styra samtalet och ämnets inriktningar på ett annat vis än vad som sker vid semi-strukturerade intervjuer oavsett om det är online eller offline.
- Ett planerat möte med en person och en intervju möjliggör en chans att plocka upp nyanser i språket som kan gå förlorat över internet, pauseringar, tonläge, kroppsspråk och dylikt.
- Ett oplanerat möte med diskussion i grupp eller med enskild person skapar en avslappnad atmosfär där informanten inte nödvändigtvis reflekterar över faktumet att den blir intervjuad och således ökar chansen för spontana insikter och kanske även ärligare svar.

Något som inte än är inskrivet här är att jag också öppnar en diskussion på lite olika forum på internet, både där folk känner mig sedan tidigare (där jag varit aktiv) och där jag kommer in som helt ny, där jag helt enkelt lämnar intervjufrågorna och låter folk prata fritt kring det. På så sätt så får jag en bra blandning av informanter och data.

För att förtydliga: jag kommer alltså ha ett fåtal informanter som är relaterade till mig via att jag är medveten om att de tillhör en eller flera av de tidigare kategorierna. Det kan vara en närmre relation (vi har umgåtts aktivt vid någon tidpunkt (aktivt = några gånger i månaden över ett år eller mer) och det kan vara ytliga (vi har setts eller hört om varandra och därefter addats på facebook). Resterande informanter kommer vara okända och anonymiserade över internet, eller okända och vidareslussade till mig via mina nätverk inom piercingbranschen, musiken och bdsm-scenen.

The Nerves You Sever Can Serve You Better

Jag hakar på Mias initiativ och startar mig en blogg, mest för att få ventilera och vända och vrida på skit på ett överskådligare vis. (Sitter för nuvarande med 4-5 öppnad dokument + scrivener)



Idag så har jag börjat konkretisera formuleringen av min frågeställning, med utgångspunkt i "Varför söker folk frivilligt smärta i dagens samhälle". Något jag hakade upp mig på var ordet frivillig. Frivillig smärta skulle representera gymmande, piercingar och annat hyfsat väl, men när vi kommer till sexuella läggningar eller självskadebeteenden i form av att skära sig själv, eller dylika tidsfördriv, så är inte frivillighet alltid den bästa beskrivningen. Vänner som skurit sig själva har ofta använt sig av ord som att de "behöver" eller "måste" göra det som de gör, och människor som tänder på att bli utsatta för smärta väljer förvisso frivilligt att ge sig in på arenan, men valet av fetish skulle jag inte säga är frivilligt.
Efter en stunds funderande så bestämde jag mig för ordkombinationen 'planerad smärta' framför frivillig sådan. Genom att beskriva det som planerad smärta så blir det en tydlig distinktion som möjliggör aktörsskap, men som också tar i beaktning de individer och människor som uppger sig inte vara i direkt kontroll av sina behov. Det ringar också in att smärtan jag intresserar mig för är sådan som man är planerad, det är skillnaden på att intressera sig för en huvudvärk (eller för smärtan som uppstår när man går in i en lyktstolpe när man är ute och går och pratar med någon annan) och smärtan som framträder när man gör så många squats som man bara klarar av, trots att man vet om att man kommer få träningsvärk, eller smärtan som man vet kommer vara en del av tatueringstiden man bokade in.

Tanken med uppsatsen kommer att vara att bygga en plattform för vidare forskning, så även om jag hoppas att kunna skapa "ny" kunskap kring ämnet så är det huvudsakligen att få fram en bra utgångspunkt inför framtida kunskapsskapande som är i fokus. Detta hoppas jag på att kunna göra genom att ta fram stickprovs etnografi baserad på:
semi-strukturerade intervjuer i mailform i olika medium (Sociala medier, mail)
semi-strukturerade intervjuer i person
fokusgrupp som diskuterar kring nyckelord

Fördelen med att ha smärta som ämne är att det inte blir nödvändigt att skapa någon urskiljningsgrupp när det kommer till människor jag kan intervjua. Smärta är både universellt och helt personligt, på så sätt så är allas erfarenheter unika men alla har erfarenheter. Enda urskiljningen jag kommer försöka göra är att få en blandad kompott av människor som utsätter sig för de smärtområden som jag valt att rikta in mig på, så BDSM/Piercade/Tatuerade/Gymmande/Självskade folk. Jag ska även försöka få med några som ligger helt utanför dessa kategorier, för att få lite emiska vs etiska perspektiv.

Välkommen till min nya blogg!


RSS 2.0